Kapten Jock

okej sista inlägget på blogg.se
 



läs på  http://jockeschafer.wordpress.com istället


hej då!

Någonstans ute i Kalmars förort. I en källare, befanns sig då ett gäng killar för några årsedan och hade väldigt trevliga kvällar. Det var inga vanliga kvällar och det var aldrig någon alkohol involverad. Det var ett gäng spelglada nördiga och allmänt grymma killar som hade DS-kvällar.
Att alla hade varsin Nintendo DS handlar nog om slumpen. Jag minns att jag tillhörde en av de som hade DS:n först i Sverige. Jo det är sant, hade den i min hand två dagar efter den släppts i Japan. Jag vet att Lars intresse för maskinen var touchscreen skärmen. "Allt som har touch är bra" är något Lars skulle mynta. Blomborg det jävla aset var med i en tävling och vann en konsol. Och vad jag vet så har han inte rört sin konsol sen de dagarna. Alex Almquist och Den Andre Alex minns jag inte hur de skaffade sig sina konsoler. Men Almquist är liksom jag en Tv-Spelsnörd så kan varit av den anledningen.

De kvällar jag har mest minne av är bomberman, Mario Kart och Daigasso Band Brothers kvällarna. Att spränga upp varandra på varsin skärm är sannerligen roligare än vad det låter. Att få bredsladd precis innan mållinjen och trilla ner i het lava som gör att resternade medspelare tar hem segern, är saker som får tävlingsmänniskan inom en att vilja ta steorider för att vinna tillbaka varvet och helst på så fult sätt som möjligt.  Och när vi tillsammans skapar musik i det ack så trevliga DaiGasso. Stackars Almquist, alltid gjorde han tabben att välja trummor. Han med sin taskiga taktkänsla
han fick aldrig någon stor balong i slutet av låten.
Vem kan glömma att det är i Chattrum C det händer grejer. Att så fort man tittar in i rummet så ritar Blomborg en stor jätteådrig kuk och alla skrattar. Dessa kvällar var bra kvällar. De lyste upp den så mörka och kalla vintern som vi befann oss i.  Tack Grabbar!

Jag minns engång förlänge sen. Ja det är verkligen längesen nu. Men jag minns det som igår.. Vi var ett gäng vänner..som gemensamt ängnade kvällar i Lars källare.. ds trevligt.. alex fick stryk osv... men vi lyckades skapa något som var najs... mys.. vänskap... vinna bllbalbalba

Efter missöden och flygsjuka landar vi i Indien. Mattresan har tillhört det värsta vi varit med om. Attackerade och nästintill våldtagna av vårt öde lyckas vi landa i Goa. Mysnalle mår fortfarande dåligt och miss Underhill har skapat en fasad av oigenkännlig vänskap. Överaskade av onda sädesrälor vars mål var att förhindra våran framflykt till denna fredliga kontinent. Att vi på så kort tid skapat ett rykte om vår resa förundras mig och att vi i fortsättningen måste ligga lågt är ett måste. Varifrån dessa fåglar var sända ifrån vet jag ej. Onda ting eller avundsjuka är nog ett av de dominerande misstankar jag har haft sen början av våran resa. "Time will tell" som man brukar säga, nog om det. Mysnalle måste bli redig och miss Underhill måste få en stabil grund att stå på. Vi checkar in på ett hotell under namnet  "Johan Leion" Ingen vet vad det betyder och detta ger oss en fristad. Efter en dusch och ett par öl börjar miss Undergill bli normal.

"Yoga" är det enda som kommer ur hennes mun, och jag börjar bli fundersam om hon verkligen är okej,
Mysnalle har en stor sarong på sig och ligger på golvet och gör "snöänglar" på den äckliga heltäckningsmattan.

"Är jag den enda som överlevt den hemska flygupplevelsen?"

Miss Underhill vaknar till och säger till mig:

"Kapten Jocksson! Vi är i Indien, Vi är äntligen framme. Tack vare Mysnalles flygande matta. Jag är så lycklig och jag känner att detta kommer bli en höjdpunkt på vår resa".

Tanken att vi är på en annan kontinent har inte fångat mig riktigt och jag känner för att hitta en av de lokala bryggerierna för att bli mina sinnes tillstånd. Överallt vandrar kor och elefanter och jag känner att på något sätt måste finna mig själv i detta virrvarr innan jag tappar kontroll. På en ödslig bar hittar jag mig själv efter sisådär elva-tolv öl. Bredvid mig sitter BumBum2, En elefant vars bakgrund verkar väldigt tragiskt. Han berättar om sjuka cirkusar och onda andar. Eftersom Både Mysnalle och Miss Underhill är borta så blir BumBum2 ett substitut för mina vänner och vi diskutera både himmel och jord. BumBum2 berättar att han som liten blev våldtagen och ivägförd av onda engelsmän, de berövade både hans frihet och hans stolthet. Min empati för BumBum2 är både känslosam och rörd. Vi finner varandra på en äcklig bakgårdsbar i Indiens mest skabbigaste kvater och ändå så känns det som vi känt varandra för alltid. Jordnötter och alkohol är BumBum2s melodi och vi sjunger oss ut genom natten. Vad som hänt med Mysnalle och Miss Underhill kommer nästa gång,...

Jag vaknar upp av att jag ser en skrattande människa titta på mig. Ett leende och en lätt narsal stämma hörs, "eeeheeeheee, vad gör du här?"
Jag har uppenbarligen lånat min kamrat Albins säng, glömt stänga dörren, en nyfiken granne tittat in eftersom Albin inte ska vara hemma.
"Det blev hårt igår svarar jag, orkade inte ta mig hem"
Statusuppdatering sker som sig bör och vi är båda överens om att gårdagen var en bra kväll, även om den slutade på olika sätt för oss båda. Efter frukost med Mysnalle och en välförtjänt paus på deras klosett bär vi oss av till staden för att möta upp en gemensam vän. Solen skiner på oss och våra sinnen är glada på sol och vänskap. På vägen möter vi Ramnar Ramnesson, eller Ragnar som Mysnalle kallar honom för. Han var trött och efterbliven, som sig bör efter en hård kväll med alkohol och tillhörande delikatesser. Han berättade att han skulle till det systematiska bolaget för att inhandla mer av det goda han drack dagen innan. Varesig Mysnalle eller jag var särskilt intresserade av att joina så vi sa adjö till vår vän. Risken att bli för alkoholiserade skrämde oss. Redan efter samma stund så möter vi Miss Underhill, eller Siri som vi brukar kalla henne. Hon visade stolt upp sin oranga HellyHansen tröja. Enligt vår rödhåriga vän var detta det senaste modet i Paris. Varken Mysnalle eller jag höll med, även om vi tyckte den var fin.

Att vi med gemensamt intresse begav oss mot hamnen var att det väntade en båt på oss. M/S Stega, en skuta som har hållt ihop i ur och skur, varit på alla världens hörn. När vi väl steg ombord på Stega hissades seglet och skrovet lämnde kajplatsen snarast kvickt. Vår första anhalt var Turkiet, anledningen tlll varför det blev så är att Mysnalle promt skulle ha en flygande matta och Miss Underhill ville ha en vattenpipa. Ner-röstad av majoriteten var det bara att acceptera läget. Resan ner till Turkiet är rätt ointressant eftersom mesta delen av tiden gick till våldsamma partier Uno. Väl framme får Mysnalle problem med den flygande mattan. Den flyger dåligt och är i ett katastrofalt skick. Stackars Nalle fick panik och visste inte han skulle lösa sitt dilemma, men eftersom jag engång prutade på en grej när jag var i Thailand så lyckades jag lösa det lindrigt. Miss Underhill som nu börjat tröttna på mattförsäljare och vattenpipkrängare ville att vi skulle bege oss till Indien för att lära oss Yoga. Ner-röstad än en gång var det bara att följa med strömmen. Fast denna gången fortsatte vår resa på Nalles nyinköpta Flygande Matta.

Fortsättning följer...

Man brukar säga när en kille är ett riktigt kap, som kan snickra, dona och fixa det mesta, Då är han en KarlaKarl, Men när det gäller för tjejer vad heter det då?

Sitter hemma i småland nu. Känns skönt att vara hemma och hälsa på en runda. Sitter nu hemma hos min mor och använder hennes dator. När jag som vanligt slösurfar runt känner jag en bekant doft. Kan inte sätta fingret på vad det är som doftar. Luktar på mina händer, min mössa och min speciella flanellskjorta som jag har till låns. Inget av dem doftar som denna så bekanta doft gör. Försöker ignorera doften och fortsätter med det jag gjorde, men det går inte. Doften griper tag i mig och vägra ge efter. Hjärnan kopplar bort allt annat surr runt om kring mig och skriker:

"Du känner igen den här doften, kom igen tröghuvud"

En lätt känsla av ångerst dyker upp inombords och svetten börjar göra sig tillkänna. Det luktar land, det luktar naturligt. En doft jag är såpass uppvuxen med att det borde vara självklart, men inte. Det är totalt omöjligt att registrera denna doft. Paniken har avancerat i grader, rummet krymper och jag dryper av svett. Varför kan jag inte komma på var jag känt denna doft förut. Jag reser mig för att ta en nypa luft. Men mina ben sviker mig och jag faller ner på golvet likt ett äpple faller från ett träd. Hjälplös ligger jag på golvet och försöker ta mig upp. Balansen har lämnat mig sen länge och jag vet inte vad som är upp och ner. Jag får tag på en lampsladd och gör ett tappert försök att häva mig upp, får lampan i huvudet och svimmar.

När jag sen vaknar till ett antal timmar senare är doften kvar i rummet. Jag drar några djupa andetag och kommer ihåg! Denna doften fanns hos en barndomskamrat som bodde på en bondgård. Denna doften fanns i deras kök och hall. Vi lekte ofta så därför är den så belägrad i mitt sinne. Doftsinnet är sannerligen det starkaste av alla våra sinnen. När en doft som jag inte känt på över 10år gör sig påmind.

De senaste åren har tv-spelen avancerat markant. Grafik och spelmotorer blir bara bättre och bättre. Innehållet i spelen har blivit så pass realistiskt att du nästan kan känna doften av blodet av den du just mördade i ditt senaste krigspel. Detta har även lett till en stor debatt om huruvidare dessa "dödsspel" påverkar dagens ungdomar psykiskt. Det har varit relativt tyst om detta den senaste tiden men när massakern i Tyskland förra veckan nådde Sverige blossade ämnet upp lika fort som halmbocken i Gävle bränns ner varje år. SVTs Debatt tog upp detta Eftersom kopplingen till massakern och "dödsspelen" var att gärningsmannen Tim Kretschmer hade spelen Counter Strike och Far Cry 2 på sin dator. Gör detta genast personen ifråga till en galen mördamaskin? Har spelet i sig påverkat denna missanpassade individ såpass mycket att denne inte kan skilja på spel och verklighet? Eller beror det på att som i detta fallet, en felplacerad person i samhället. Utfryst, dålig kommunikation med sina föräldar och få vänner, som gjort att han valt att göra denna handling?


För att återgå en stund till debatten så är avsnittet ett rent skämt. De tar med tre av de mest våldsamma spelen(Manhunter, GTA4 och Postal2) som exempel, tre spel som skapat stora rubriker världen över.Janne Josefson och fler av debattörerna hugger direkt på spelen och påpekar att det är på grund av dessa titlar som folk gör sådana här attentat. Att vara rädd för okända saker tillhör människans natur och det är precis den rädslan som fanns på -70talet när motorsågsmassakern visades på bio första gången. Samma rädsla infann sig på -80talet när Videovåldet entrade den globala marknaden och denna rädsla infinner sig även i vår interaktiva och digitala era.

Det är så enkelt att skylla på spelen och deras utvecklare. Det är så enkelt att bara lägga över ansvaret på spelvåldet istället för att egentligen gå till problemets rot. Samhället brister och blundar för problemen, istället för att göra något åt det sker missöden som kunde förbli ogjorda. Ignorans och bristande Kommunikation är två handligar som tyvärr blir allt vanligare. Två enkla handlingar som kan undvikas genom att vårt självupptagna samhälle visar lite intresse och engagemang istället för att skylla allt på andra.

Dr Terje och jag vandrar hem en lördagskväll. Båda bittra på att vara otillfräställda. Båda två går vi från en fest vi båda har varit på förut. Vi känner igen folket och vi känner igen stämmningen, vi har gjort detta förut. Vi har festat med eliten om man nu säger så. Vi vet vad som kommer hända och vi vet vart festen kommer leda.
Man träffas ett gäng, vänner till vänner man festar, krökar och super tillsammans. Sen går man ut på det lokala utehaket. För att försvinna från varandra, att ragga på någon och sen försvinna bort i dimman. Kanske lyckas, kanske misslyckas.. Gå hem med någon eller gå hem själv. Vi har alla gjort det förut.

Har vi blivit gamla? Har vi nått en punkt i våra liv där sånt vi värdesatte för bara några månader sedan var guld värt blivit aska och flis. Är det ett vemod som vi egentligen vill förneka och hoppas att det går över istället för att realisera och inse att livet går vidare, vi åldras och vi får nya infallsvinklar.På festerna finns alltid snyggingar, idioiter och de likgilltiga. men i verkliga livet. Är det verkligen samma? Alkoholen, vår tillflyktsort och vän. Gör oss till idioter och bakåtsträvare i utvecklingen. Att se någon full människa när man är nykter är patetiskt, men när man själv är i situationen är det en självklarhet. Ett kall, Man är kung över världen och man bangar inte för något.  Har jag gått och blivit gammal? känner jag att luften gått ur mig? Eller behöver jag en ny syn på världen? Jag kanske behöver nya infallsvinklar, eller nya människor runtomkring mig? Jag vet inte. Men jag vet, att jag gillar inte att festa på samma sätt som jag gjorde förut.

Spider-man 4, Pirates of Caribbean 4, Terminator 4, Indiana Jones 4, Donnie Darko 2, och en uppföljare till The Dark Knight. Listan kan göras hur lång som helst och det verkar inte vara något hinder för Hollywood att spotta ur sig uppföljare efter uppföljare på storfilmer. Är  det efterfrågan eller försäljningssifforna på föregående storsäljare som gör att filmmakarna fortsätter att mjölka den ko som är i desperat behöver efter dropp och första hjälp. Har lättja och snabba cash blivit den drivande faktorn i detta underhållningsmediala sammanhang? Eller har alla hoppat på det tåg George Lucas var pionjär på?

Att få ta del av nya historier och visuella äventyr är något jag tycker är helt okej. Jag följer gärna med Batman eller Jack Sparrow i deras berättelser över skyskrapor och över de sju haven. Att de tagit nya Terminator Salvation in i själva kriget, istället för att fly ifrån förödelsemaskinens vrede är kanske ett steg i rätt riktning, men i slut ändan är det fortfarande en "Terminator" film. Allt fler filmer baseras på kända böcker och serietidningar. Filmskaparna rotar igenom sina katonger bland vindar och vrå, för att hitta något nytt att göra film på.  Att det kommer komma remakes av både Robocop och Never Ending Story är utannonserat sen länge. Det gick ju så bra för tjugo år sedan, klart det kommer funka igen. Här ser vi att fantasin börja tryta och dessa filmer är ändå inte först med att vara omgjorda i en ny och modernare tappning. Har filmbranchen kommit till en avsats där fantasi och orginalitet har tagit slut? Har alla bra filmer redan gjorts och det enda som funkar är att göra uppföljare? Eller kommer varje filmskapare göra "sin" tolkning av varje existerande film? Kommer Bollywood från öst med sina lite mer "udda" och "nyskapande" infleunser att ta över markanden om några år? Time will tell. Jag ska iallafall se trailern till nya Terminator filmen.

Kaffetrenderna i Sverige har gått överstyr. I varje småstad och håla dyker det upp ett Coffee Shop med hippa och trendiga kaffesmaker och tillbehör. Att beställa något så enkelt som en slät kaffe gör att man genast blir idiotförklarad och dömd (detta gäller oftast när man handlar på de hippa och chicka ställerna). Jag och min vapendragare Dr Terje har börjat utforska Helsingborgs kaffeutbud, och resultaten är varierande. Det är en sjuk syn och det är inte alltid vi går ifrån ett kaffehak med våra snälla ord. Ett av våra största krav är att påtår ska ingå. Det är  en oskriven regel som alltid ska finnas på ett fik. Som ni kanske förstår så ger vi fan i att beställa Lattar och Superespressos som cirkulera på cafeerna. En vanlig svart kaffe(jag brukar ha en skvätt mjölk) är det som krävs för att vi ska sätta oss ner och diskutera vad som kunde ha gjorts bättre. Men när det finns ställen som inte ens kan brygga helt vanligt kaffe börjar man fundera. Varför kostar en vanlig kopp kaffe 20-30kr (då utan påtår på de flesta ställerna). Inte ens koppen är tillräckligt stor för att man ska känna sig nöjd. Är detta ett sätt för att kunderna välja de mycket större varianterna av kaffe. "Visst de är lite dyrare men du får ju mer i koppen" Är ett argument jag kan tänka mig förekommer.
Är det så att latte-generationen lyckats förstöra något så enkelt som vanligt kaffe? För även om de vanliga fiken finns kvar måste de ändå följa med trenden för att inte hamna i bakläge. Vanligt kaffe serveras dagligen men hur länge till? Kommer Latte-generationen slå ut det enkla och vanliga? kommer framtiden endast bestå av cappuccino med hundra olika ingredienser? Och allt detta snack om kaffe har gjort mig sugen på en stor stor kopp bryggrostat.

Folk på tåg bär en skräck. En skräck att sitta bredvid okända och främande människor. Jag ser sökande blickar från nypåstigna resenärer. Trånande blickar till tomma sittplatser. Längtan efter att slippa sätta sig bredvid den där stökiga småbarns föräldern eller den tjocka tanten som luktar likadant som något du borde kastat ur kylen redan förra veckan. Och när resenärerna väl hittat sitt utopia vill de helst inte dela med sig. En rörelse, ett undermedvetet beteende, en sekund senare så ligger det en tillhörande väska bredvid passageraren i stolen bredvid. Ett markerande, "sitt inte här". Många människor tänker sig inte för utan detta är en automatisk handling. För när man frågar om man får sitta där brukar det vara en självklarhet. Dels för att de faktiskt inte kan neka utan att riskera ställa till med en scen. Det andra kan vara att det faktiskt inte är en illa luktande tant eller skrikig unge, utan en riktigt trevlig person.
Mina funderingar kring detta är var detta beteende kommer ifrån? Varför är det så hemskt att sitta bredvid någon man inte känner? Finns det en rädsla att behöva inleda en konversation? Vad är det med den svenska instängdheten? Jag åker tåg 2x40min 2-4gånger i veckan. Man får tid att möta människor man aldrig träffar igen. Lite som "portionsvännerna" Edward Norton pratar om i Fight Club. Varför inte ta tillfället i akt och kommunicera lite. Vem vet det kanske kan leda till mer  än "snyggingen du satt mittemot på tåget".

Går igenom DN.se som vanligt när jag sörpla i mig mitt morgon/förmiddags/eftermiddags kaffe. Att våran prinssessa ska gifta sig med fjanten från Ocklbo har varit på tapeten nu snart en vecka och egentligen bryr jag mig inte avsevärt. Monarkin är ett förlegat system borde avskaffas. Jag förstår verkligen inte varför folk är så upp över hakan att vår lilla prinsessa ska gifta sig. Vad är det med kungahuset som är så jävla intressant? Nåja det var inte det jag vill gå in på utan att våran Kung vill ha mera pengar av staten till sessans bröllop. Jag struntar fullkomligt i det är skattebetalarna som står för bröllopet. Skulle man gå ut med en bössa på stan tror jag man fyller den rätt fort tack vare idioter som vill bidra till att sociteten får lite mer att torka sig i röven med. Kungen är nämligen god för minst 173 359 123 kr(källa. TT) Och letar man tillräckligt mycket i hans madrass hittar vi säkert lite mer valörer av olika slag. Varför vill inte våran Kung betala hela kalaset ur egen ficka? Varför måste Hovet gå ut i media och tigga till sig lite extra nu så här i "lågkonjukturstider" (ett annat ämne jag ska gå in på senare). I Norge var det kung Harald som betalade för både prinsessan Märtha-Louise och kronprins Haakons bröllop. Kungen har kanske räknat på det och om han skulle betala bröllopet så kommer han inte att ha råd med sin nya special beställda Porsche med guld fälgar och diamant ratt.

Ett vanligt enkelt knep för att få lättlurade och dumma norrmän att käka vanlig grönsallad var att mixa med rucola. Vips! Det ser lyxigare, godare och framförallt dyrare ut för matgästen. Detta var bland det första jag lärde mig när jag jobbade som Kockassistent i Oslo. Salladen var alltid slut de dagar vi hade rucola i maten tillskillnad från de dagar vi inte hade det. Skulle man istället seperera dessa två ingredienser från varandra så skulle inte ens hälften röra rucolan eftersom det är grönt och "främmande". Detta är ett bevis att tesen "man äter lika mycket med ögat som man gör med munnen" stämmer.
Det var extra pris på rucola här nere på "Össens Livs" och jag passade på att köpa mig en låda(ja, de säljs i små söta lådor av plast). Jag kan säga utan att ljuga att jag har det på allt.  Mackan, pastan, köttbullarna, potatisen och kycklingen(detta är det jag lever på). Det blir lyxigare och smakar bättre.. Och det är så billigt, fast det känns dyrt. Rucola är det nya svart. Minns var ni läste det först.

Hultsfredsfestivalen 2009 årets största skämt. Line-up med bland annat The Killers, Takida och Lars Winnerbäck. Vad har hänt med Rockparty? Var har de bra banden tagit vägen? Lekfullheten och själen har försvunnit. Vart har tiden då bra band kom före pengar och säkra kort? Rockpartys standard bokningar idag spelas flitigare på NRJ än vad tex Foo Fighters spelas i mina lurar. Och det är till en kommersiella publiken de vill nå. Det ska vara enkelt och trallvänligt,  Inget oväntat för då blir Svensson väldigt rädd att spendera sina pengar på något som inte tilltalar dem. MTV-generationen har vuxit upp och vill gå på festival. Snart så hör du Jamba reklam mellan låtarna och vänta bara om några år så hör du även schlagermusik på Pampas och Hawaii. Lika bra att skriva det så det är ur vägen. "Bättre var det på min tid"

Min första festival i Hultsfred var 2004 och stor dragplåsterna var då Morrissey, Pixies, Kris Kristofferson och Alicia Keys. Band som Scissors Sisters och Snow Patrol var där Band som ännu inte slagit igenom men ändå var på uppgång.. Blandningen var spännande och man vågade satsa på band som var lite okända.
2005 hade många ljusa stunder och jag såg både Marlyn Manson och Tori Amos. Turbonegro gjorde sitt intryck på mig och Exprimentella The Mars Voltas spelade långt över två timmars gränsen. Fd Bob hund spelade aka Bergman Rock och Vive Le Fete röjde loss ordentligt. Lika så Kaiser Cheifs och Tegan och Sara.  Även här lekte man med stora och mindre band på ett snyggt sätt.  Jag kan fortsätta rabbla upp band efter band men det känns rätt orelevant utan fortsätter på 2006.
Här någonstans tappar Rockcity sin fingerspetskänsla för att mixa intressanta artister från olika musikgenre. Gnarls Barkley, The Strokes och Kent var det stora dragplåstert och de lite mindre banden fanns Cat5, Petter och Im from Barcelona. Nu plockar jag bara ut vissa band och det finns enhel del band jag verkligen inte har koll på som kan vara bra, jag låter det vara osagt. Det jag jag vill komma fram till är att det det börjar bli intetsägande här.. Många svenska artister gör återkommande denna festival, Backyard Babies och Timbaktu tex.. Rockpartys egna små skötebarn och fler blir de eftersom Timbaktu-Sahara Hotnights-Backyard Babies-Håkan Hellström-Lars Winnerbäck-maffian envisas med att återkomma varje år till samma festival. Jag kan rabbla hur länge som helst om detta men det är blir bara att jag tar upp utrymme. Det jag vill komma fram till är att Rockparty verkar ha satt sig ner i en väldigt skön fotölj, fötterna på bordet och öppnat sin första öl. De lever fortfarande på sitt goda rykte de hade för många år sedan. Tiden då de var den största och bredaste festivalen i Sverige. Men tiderna förändrars och konkurransen har blivit hårdare för festivalarrangörerna. Det har vuxit fram en massa små festivaler och allt fler städer har börjat göra sina egna stadsfestivaler. Visst Rockparty fixade Rage Against the Machine till förra året. En eloge till dem. Men För att dra en jämförelse till Wheres the Action is-festivalen som gick av staplen under samma tid. De sålde slut ganska omgående och Banden var av samma sorts kaliber.

Jag är medveten om att det mesta jag skrivit nu är en väldigt subjektiv bedömning, men rent objektivt så finns det en uns sanning i det hela om man ser på intäkter och försäljning av biljetter, åsikter av besökare och annat trams jag kan ta upp men nu är ja trött och behövde mest skriva av mig lite.